Ett asfalterat lidande
Västerbron, varv 2
Över 16000 löpare smyckade i går Stockholms gator med sina, för löpning avsedda attiraljer. Startskottet gick klockan 12:00 och jag passerade startlinjen 12 minuter senare. Mitt mål var att springa de två första milen i 4:30-tempo och sen, om jag kände mig stark, öka! De första 20 kilometerna gick bra, sen klickade det till i skallen: "vad fan håller jag på med?". Baksida lår började smärta och jag vågade inte riktigt ta ut stegen, i tron om att jag när som helst skulle börja krampa. Kring 22 km serverade man saltgurkor och jag tog en näve som jag sög på under några minuter. Löpningen efter 21km-passeringen var tråkig, glesbefolkad, vidvägad och mentalt nedbrytande. Folk började gå, knyta skorna, grimasera och stöna.
Jag sprang ett tag bredvid en kvinna som psykade mig genom att harkla var femte sekund. Jag spurtade på lite för att slippa tortyren men kunde fortfarande höra henne på avstånd under två kilometer. När man är trött och sliten blir småsaker som OCD jävligt irriterande. (Nog om negativa observationer)
Min flickvän och bästis stod och väntade vid Västerbron och langade en gel när jag sprang förbi. "Kötta nu! in i kaklet!"
Jag hade börjat känna av baksida lår i höjd med slottet under varv två, men lyckades skjuta på problemen till Torsgatan, då det återstår cirka 4 kilometer av loppet. Jag stannade till ibland, slog på benet och stretchade för att kunna springa på igen.
Sluttid: 3h35min.
Nöjd? Aaa..
Länkar:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar