Nu har det gått 10 år sedan jag senast uppdaterade bloggen - mest för att jag saknat syfte och mål, men nu är det ändring på det!
2023-09-24 sprang jag Lidingöloppet för första gången, utan att ha rekat mer än sista milen av banan. Målet var och är den åtråvärda silvermedaljen, vilken förmodligen går att ta för en motionär om vätskorna är i balans och stjärnorna står rätt.
Silvermedaljen, eller medaljtid, innebär att man springer det kuperade loppet på 2h15min (två timmar och femton minuter!).
Race report:
Jag vaknade på morgonen och drog i mig risoni som jag hade kokat dagen innan, samt ett par mackor. Jag gick lite lugnt på kaffet, packade mina prylar och åkte iväg med en granne till start. Prognosen visade 18 grader och sol, och jag var nöjd över att jag införskaffat ett tunt linne dagen innan. Det blev dessutom premiärtur för de nya skorna från Saucony, då det förra paret gått sönder efter 5km.
Starten går, och vi i 1C trattas ihop med startande från 1B, och trängs på åker och grusväg. Trängseln släpper efter först 10 kilometer och det är då jag kan rulla på lite i nedförsbackarna: jag har gravitationen på min (fläsk)sida.
Första 15 flyter på bra, sen kommer man till puckelpistpartiet vid Bosön. Helvete vad det gick upp och ner. Jag är uppe på 185 bpm i backarna, trots att jag inte anstränger mig särskilt mycket. Jag vet att den höga pulsen är ohållbar, och när jag kommer till Grönsta backe är benen sura.
Jag promenerar upp för grönsta backe, har bra krafter att trycka på utför och där det är flackt, men backarna uppför tar hårt. Med 5km kvar börjar låren krampa... det släpper. Krampar igen vid 3km. In i mål på 2h20min. Jag missade medaljen med lite mer än 5 minuter, men jag är inte bitter för det. Man ska förtjäna en medalj och det känns grymt kul och motiverande att jag befann mig på fel sida om linjen.
En helt ok tid för ett första Lidingölopp! Nu kommer bloggen att handla om Min väg till silvermedaljen.
